highstreams.blogg.se

24 juli publicerade GP en ledare, signerad Håkan Boström, som var mycket märklig. I artikeln föreslår GP att man ska öka kommunernas självbestämmande som botemedel på ökade skillnader i landet.

Artikelförfattaren Håkan Boström har inte satt sig in i ämnet. När befolkningen håller på att delas upp i ett A- och ett B-lag förordar GP mer makt åt kommunerna. Men vad ska de med makt till när det handlar om katastrofalt minskande intäkter och ökade kostnader för välfärd (läs äldrevård).

Alla medlemmar ska behandlas likvärdigt i en kommun. Men MELLAN kommunerna är det inte likvärdighet, eftersom de rikare (större) kommunerna blir allt rikare och de fattigare (mindre) allt fattigare. Det finns skillnader mellan småkommuner också, men det handlar om att vara kranskommun till storstad eller inte.

Det ska sägas med en gång: större kommuner är ingen garanti för bättre skola, vård och omsorg. Det krävs att kommunpolitikerna lyckas skapa förutsättningar. Därför kan man till exempel inte vara nöjd med skolpolitiken i Göteborg. Men det beror ju inte på bristande resurser… Förutsättningarna i större kommuner är så mycket bättre än i små men det krävs rätt resursstyrning. 

Det är många problemen GP/Håkan Boström inte ser, förutom ojämlik äldrevård, skolverksamhet bara i tätort, svag kommunal service och brister i lagstadgat myndighetsutövande (vilket kanske är de värsta exemplen).

Några exempel till:

Det finns inte aktiva politiker som räcker till. I småkommunerna finns tomma stolar i fullmäktige när partierna inte har medlemmar att sätta till.

Det går inte att rekrytera kommunala tjänstemän med den moderna och relevanta kunskap som krävs.

IT-utbyggnaden går för sakta. 24-timmarsmyndigheten blir bara en dröm i småkommuner.

Kommunala samarbeten som tvingats fram som konsumenttjänst, räddningstjänst, IT-tjänster osv. I praktiken får inte invånarna samma service som i den stora kommunen. I hopslagna kommuner ska alla behandlas likvärdigt (se ovan).

Utflyttningen går inte att hejda. Allt färre ska betala servicen för allt fler, framförallt äldre. I större kommuner delas bördan mycket jämnare. (Om hela Sverige ska leva måste givetvis även fortsättningsvis en skatteutjämning ske).

Alla de nya krav som samhället ställer på kommunerna är olösliga för de små kommunerna. Ett exempel är hur småkommuner ska kunna leva upp till de miljömål som riksdagen (och EU) beslutat om. De vet inte ens var de ska börja…

Den här listan skulle kunna bli mycket längre, men den är exempel på några av de viktigaste skillnaderna mellan små kriskommuner och större, välmående kommuner.

Jag har själv som kommunstyrelseledamot i Lilla Edet sett hur problemen hopat sig.

Där visade sig demokratiproblematiken också på allvar, när varken MP, KD eller SD hade villiga kandidater till fullmäktige och nämnder. Enkelt uttryckt kan man säga att den som ville ha makt kunde bli medlem i ett av småpartierna och direkt hamna i en nämnd eller styrelse.

Den här frågan går inte att lämnas till kommunerna för att själva lösa. Det har inrikesministern också förstått. Det beror på tre saker: få kommunpolitiker vill såga av den gren de själva sitter på, det går inte att vinna några val på förslag om att slå samman kommuner samt att rikas kommuner skulle tveka att inlemma svaga kommuner. Därför måste staten gå in och kraftfullt genomföra en kommunreform snarast.

Detta är ingen ny fråga. Det finns flera personer, bland andra folkpartiets tidigare partisekreterare Nina Larsson, som drivit frågan om kommunsammanslagning, men den har inte riktigt fått fäste. Därför är det glädjande att inrikesministern Ardalan Shekarabi nu tagit frågan på allvar. Den utredning han tillsatt ska vara klar i tid för att han ska lägga förslag i riksdagen inom den här mandatperioden.

Formeln för ett fungerande Sverige är tio regioner och 100 kommuner.